världens onödigaste blogg

Har precis lyssnat på en mycket bra dokumentär på P4 om ett Håkan Hellström fan. Jag kunde känna igen mig så mycket i det hon sa. Detta är nog inte så många som kan förstå, jag har svårt att förstå det själv. Men Håkans musik gör en verkligen lycklig. Hans texter hans närvaro i låtarna, det blir bara en perfrekt smet av allt. I dokumentären beskrev hon hur den där bubblande känslan av lycka  kommer fram när man står längst fram på en konsert och ser denna fantastiska människa, hans närvaro är så total, hans kärlek till musik. Han är verkligen en sann poet. Tomheten efter en konsert... Att de där timmarna med Håkan är över. Jag låter kanske överdriven nu, jag vet att många tycker det. Men det är så jag har känt sedan första gången jag såg Håkan på Okej-dagen för massa årsen, dagen innan min födelsedag. Jag minns det så väl. Sedan dess är jag såld. Även om jag kanske inte utstrålar "jag älskar Håkan" i min klädstil eller sminkning som de beskrevs på denna dokumentären, kan jag ärligt säga att jag förstår dem rakt igenom. Jag gillar det. Men okej, det går en gräns någonstans, det där är inte min stil, jag kan väll älska för de?


Foto taget av mig på Peace and Love i somras.



Nu vet ni min kärlek till Håkan.