världens onödigaste blogg

Jag undrar ibland om han finns någonstans där ute. Alltså, jag är ingen sån som sitter och tänker på kärlek, så ofta. Jag tänker alltid: Det kommer när de kommer. När jag var yngre hade jag mycket lättare att hitta killar, alltså på ett mera "seriöst" plan, eller vad man säger. Fast då blev jag i typ kär i  alla, blev nöjd med dem jag hade, jag var alltid rädd för att själv bli sviken och ledsen, så direkt jag kände mig hotad gjorde jag slut på de hela. Nu kommer jag inte ens till stadiet där jag blir rädd. Jag stänger ute alla, innan de kommit någonstans. Jag är rädd utan att veta om de, det är som en spärr. Jag vill ha något äkta, något som jag aldrig har upplevt. Kommer det ske, eller sitter jag fortfarande ensam som 40 åring? Jag är mera seriös och mogen nu, om man kan uttrycka sig så, än jag var då.
 Just nu är det fortfarande en speciell person, som jag träffade i Österrike som hjärtat slår några extra slag för, vem det är vet ni inte... men jag gör. Men jag är inte kär, inte ens förälskad. Det är svårt att beskriva och jag kommer inte komma någonstans med detta inlägget. Så det är lika bra att jag slutar skriva.